När man tänker på välgörenhet och bistånd tänker de flesta i första hand på projekt för att förse svältande med mat, eller för att undsätta områden som har drabbats av naturkatastrofer. Men det finns en typ av bistånd som är minst lika viktigt, eller viktigare, och det är läkarhjälp. I många utvecklingsländer finns svåra sjukdomar som länderna själva inte har resurser att bekämpa, och ofta kan enklare sjukdomar, som i i-länder bara är ett smärre irritationsmoment, som öroninflammation, få allvarliga konsekvenser i u-länder för att det inte finns antibiotika att behandla sjukdomen med. Därför är det viktigt att välgörenhetsorganisationer som Läkare utan gränser finns.
Läkare utan gränser är en politiskt och religiöst obunden humanitär hjälporganisation. Den bildades år 1971 av en grupp franska läkare, bland dem Bernard Kouchner, efter inbördeskriget i Nigeria. Grundtanken bakom organisationens verksamhet är att alla människor har rätt till medicinsk vård, oberoende av nationella gränser. En annan grundfilosofi inom organisationen är det så kallade ”témoignage”, det vill säga ”vittnesmål”. Det innebär att läkare som arbetar för organisationen förutom att ge sjukvård också rapporterar eventuella missförhållanden de ser i de länder där de är verksamma. Detta har bland annat yttrat sig genom att organisationen har protesterat i FN mot de övergrepp som begåtts mot folkgrupper i Tjetjenien och Kosovo – övergrepp som annars kanske aldrig hade kommit fram, eftersom grupperna själva inte har någon som kan tala för dem. För sina insatser har organisationen tilldelats Nobels fredspris år 1999. Tidigare, år 1996, hade de också mottagit Seoulfredspriset.
Läkare utan gränser är en världsomspännande organisation, som har fem operativa center som verksamheten utgår från. Dessa finns i Bryssel, Amsterdam, Paris, Genève och Barcelona. Förutom dessa sektioner, som sysslar med att organisera hjälpinsatserna, finns också 24 sektioner som arbetar med insamling, rekrytering och kommunikation. En sådan sektion finns i Sverige.
